Imorgon åker jag till Pontus!
Det finns inte ord starka nog för att beskriva hur mycket jag längtar. Vi har inte träffats på över ett halvår.
Det ska verkligen bli jätte kul att träffa honom och se vilka fina hästar han har nu. Han är verkligen en underbar person, som man utan problem saknar.

Inte för att det senaste besöket hos Pontus var roligt, faktumet att det var den värsta dagen i hela mitt liv. Det var en dag jag aldrig kommer att glömma. Jag såg döden. Jag såg Plessan, samma häst jag hade hämtat från hagen en halv timme tidigare, ligga död i ridhuset.

Där var hysteriska ägare, tränare och skötare överallt och mitt i allt stod jag paralyserad och i stor chock. Jag kommer ihåg att tränaren kom fram till mig och såg väldigt orolig ut, han var rädd för att jag skulle svimma. Kanske skulle jag ha gjort det också, om jag det inte hade varigt för att jag hade gått därifrån.

För ska jag vara ärlig, så har jag aldrig riktigt förstått mig på döden innan. Jag förstod det nog först när jag böjde mig ner för att ta ett sista farväl.  

Jag glömmer dig aldrig Plessan. </3

Och vad jag gjorde när jag sen kom hem behöver vi inte ens gå in på. Låt mig säga såhär, det involverade väldigt mycket sprit, tårar och jag upprepade av orden - Hon är död.

Nej, nu ska jag gå och slå in Pontus present, han fyller 30 år på torsdag.